Mausoleet Taj Mahal som Shah Jahan lät bygga åren 1631-1653 åt sin hustru som dog i barnsäng när hon skulle föda deras fjortonde barn.
Inte så vitt på nära håll.
Keoladeo National Park, 50 km från Agra, ca 400 fågelarter finns det här.
Flickor som rensar sjön så att den inte växer igen. Ynglingen är deras förman.
95 procent av alla äktenskap i Indien är arrangerade. Fullt möjligt att den här brudgummen aldrig har sett sin brud tidigare.
Bröllopsföljet är stort, alla kan gå med. Det är fest för hela byn.
Gatubild från Jaipur, huvudstaden i Rajasthan. I likhet med Marrakech kallas den för den rosa staden.
Vindarnas hus, Hawa Mahal ,byggt 1799, där de kungliga damerna kunde betrakta stadens liv och rörelse utan att själva bli sedda.
Biografen Raj Mandir i Jaipur.
Fort Amber, byggt i slutet av 1500-talet, femton kilometer utanför Jaipur.
På dessa elefanter rider man upp till fortet.
Fort Amber är ett storslaget byggnadsverk.
Självmedvetna nötkreatur, så kallade heliga kor.
Vid en sång och musikfestival i Udaipur uppträdde dessa dansare.
Oxar som går runt, runt för att driva hjulen som vattenkärlen är fästade på. På så sätt får man upp vattnet ur den tjugo meter djupa brunnen.
I Aravalbergen, Indiens äldsta bergskedja träffade vi dessa herdar.
Dom tillbringar hela dygnet under bar himmel.
Här är jag på besök hos en kameluppfödare i Aravalbergen. Ryktet gick och inom en halvtimma hade byns alla män samlats i det lilla rummet och fann en anledning att fira ordentligt. Det bjöds både på opium och kamelmjölk. När jag vägrade att dricka ur kluriga gubbens skitiga näve skrattade dom och tyckte nog att jag var en riktig vekling.
Jaintemplet Ranakpur i Aravalbergen. Templet är byggt av marmor och inuti templet finns 1400 marmorpelare, alla rikt utsirade med allehanda figurer.
Jainnunnor.Två procent av indiens befolkning tillhör Jain som är utbrytare från hinduismen och har en mycket strängare ickevålds och asketisk filosofi än hindu. Munskydden bär dom så att dom inte av misstag skulle råka svälja en insekt eller liknande och förorsaka dess död.
Råttemplet i Desnouk. Att gå omkring barfota bland 600 råttor är något man inte gör hemma i Sverige men vill man uppleva saker så finns ingen återvändo. Indierna tror att råttorna är reinkarnerade och anser dom vara heliga. För brudpar förutspås livslång lycka om man besöker templet och lämnar offergåvor.
Den mytomspunna ökenstaden Jaisalmer. För inte så länge sedan var den en betydande stad för karavaner som korsade Tharöknen. Fortfarande är det en levande stad där vardagslivet pågår både utanför och innanför murarna.
Jaisalmer på kvällen. Staden byggdes under 1200-1500talet och ungefär 50000 invånare finns här idag.
Inte Sven Hedin kanske, men nästan. Elva indier och tre svenskar i Tharöknen, lika stor som Sverige och halva Finland.
Ett illa valt ställe att slå läger på. Tio skorpioner fick vi ta kål på innan vi kunde resa våra tält. Trots det hittade jag ytterligare en på morgonen under mitt tält.
I öknen fanns handgrävda brunnar ned till hundra meters djup. Vattnet hissades upp i säckar gjorda av djurhudar. Säckarna var fästade i hundra meter långa rep och drogs upp av kameler som gick i riktning från brunnen. När säcken var uppe ropade mannen vid brunnen och dom vände tillbaka. Vattensäcken tömdes i en bassäng intill brunnen.
Trots att det verkade vara folktomt i öknen dök dom upp från ingenstans när vi skulle slå läger.
Kocklaget som var med oss i öknen var riktiga proffs och bjöd på utmärkt mat.
Matlagning i en dharamsala där vi bodde en natt. Dharamsala är en form av guest house där folk övernattar vid särskilda sammankomster. Den här var helt i sten och jag låg direkt på stengolvet vilket garanterade en såväl lätt som kort nattsömn.
Här kommer man med varuleverans till handelsboden.
När vi kom till Hadyal rådde den värsta torkan på ett hundra år. Byn fick sitt vatten via pipelines till en cistern. Pga vattenbristen kvoterade myndigheterna tilldelningen och kvällen när vi kom dit fick den här byn vatten efter att ha varit utan i en vecka.
Här håller mor och son i familjen där jag bodde på att baka chapati. Eftersom dom eldar med komockor samtidigt som dom knådar brödet innebär det vissa risker att äta brödet. För mig innebar det ett tiotal nattliga besök i öknen. För att komma dit måste jag tränga mig ut mellan kameler och bufflar innan jag kunde öppna porten och komma ut.
Här tillagar dom yoghurt. I byttan finns buffelmjölk som bearbetas med hjälp av en träpinne som snurras runt med ett kort rep.
För pojkarna i byn var jag lika exotisk som en färgad var på den svenska landsbygden på 50-talet. Tre år innan jag kom dit hade ingen i byn sett en vit man och eftersom dom inte hade tillgång till TV, bio eller tidningar så var jag en unik uppenbarelse.
Påfågeln är Rajasthans nationalfågel och dom fanns nästan överallt. Här går en och pickar sädeskorn som familjen har lagt ut.
Pga av den ringa tillgången på vatten så diskar man i sand. Man börjar med fuktig sand sedan upprepar man proceduren 3-4 gånger med torr sand och allt kändes mycket rent.
Dottern och sonen i familjen.
Här har två kvinnor kommit från grannbyn för att titta på oss. Sitt ansikte får man inte visa för en främmande man.
Efter ett tag kan man slappna av och ge avkall på regelverket.
Innergårdarna var belagda med torkad koskit och här lägger man på färsk koskit för att fräscha upp gården. För oss låter det ofräscht men det var väldigt behagligt att gå på och kändes inte alls snuskigt. Hur det fungerade vid dom sällsynta regnen vill man inte tänka på.
| 
