Den här vietnamesiska gränsstaden heter Lao Cai.
Några hundra meter bort från den kinesiska gränsen och en helt annan typ av bebyggelse...
..och annan sorts mat och nytt öl.
Inte långt från kinesiska gränsen ligger SaPa som med sitt sommartid behagliga klimat var en populär plats för västerländska kolonialherrar.
Idag är det en plats för turister och minoritetsfolk som möts i vardagsliv och på de talrika marknader som finns i trakten.
Den världsberömda hönsbaletten i SaPa.
Här byggs ny väg från kinesiska gränsen.
Det är inte bara svenska turister i Vietnam.
Nya vägar kräver oftast nya broar och här skall det dessutom anläggas nya dammar så man måste upp en bit över vattnet.
Första dagen på vår vandring för att besöka minoritetsfolk i Vietnams bergstrakter. Vår guide och bärare möter några vattenbufflar.
Under fem timmar går vi oavbrutet uppåt för att komma till byn där vi tänker övernatta hos lokalbefolkningen.
Här är vi på väg in i byn tillsammans med vår bärare. Vår guide har gått före för att rekognosera.
Det är blandade reaktioner när vi går in i byn. En del är skygga, här stod nyss en familj.
En del är försiktigt avvaktande.
En som inte var glad var polisen som strax innan vi gick in i byn hade krävt att få se våra pass. Vår guide som hade besökt byn året innan hade då nekat att lämna sitt bidrag till polisens idrottsförening, om det nu fanns någon sådan och här skulle då den lokala polisen göra livet så surt som möjligt för vår lilla grupp.
Här inne fördes under nära två timmar intensiva förhandlingar huruvida vi skulle få övernatta i byn. Att vår guide hade erforderliga tillstånd från de nationella myndigheterna var ingenting som imponerade på den lokala polisen. Han tog bara order från sin chef som bodde i grannbyn. Vi betraktade förhandlingarna som om vi såg en bättre teaterföreställning där både kroppspråk och röstläge hade gjort sig bra på Dramaten.
Vi var helt säkra på att detta skulle lösa sig men det här var ingen pjäs med ett lyckligt slut så för oss blev det bara att vända om.
Strax innan mörkret föll fick vi påbörja vår vandring.
Efter nästan tre timmars vandring var vi framme i grannbyn där vi helt förbryllande fick övernatta hos polischefen.
Polischefen bjöd på en utsökt middag och obegränsat med risvin.
Gamla farmor som enligt uppgift var nittiofem år gammal.
Dagen efter var det bara att ta nya tag och fortsätta vår vandring. Mötet med glada människor hjälpte oss att hålla humöret uppe.
Top model. Åtminstone ett råämne. Medan många verkade ha lätt kameraskräck så stod den här pojken och tittade helt avspänt in i kameran.
För att få plats med sin växande befolkning bygger man nya vägar och planerar för ny bebyggelse uppe i bergstrakterna.
Vietnam med nittio miljoner invånare på en yta lika stor som Norge måste sprida sin befolkning över hela landet.
En av många glada vägarbetare.
Det är inte ofta man har turen att se en orm när man är ute och reser. Faktum är att det här var andra gången som jag har sett en orm under mina resor. Den här ormen, cirka tre meter lång, var riktigt snabb men jag var snabbare.
Eftersom den lokala polisen hade utfärdat en fatwa över den bybo som upplät sitt hus som natthärbärge för oss vitingar var skolan i nästa by det som stod oss till buds.
Vår guide Linh tillsammans med skolans lärare som verkade glada att få ett avbrott i deras ensamma vuxentillvaro.
Lärarbostaden i direkt anslutning till skolan.
Det var svårt att avgöra vem som var mamma till den här babyn som verkade fylla allas barnalängtan.
Den här familjen gick förbi skolan när jag höll på att skriva ut bilder på lärare och elever. Hmong-folket är inte så pigga på att man tar bilder på dom men när en av lärarna talade om att dom skulle få ett eget foto då blev det ett helt annat intresse.
Hmong-kvinna med barn och en höna under armen.
Som det ser ut nästan överallt i världen bland minoritetsfolken är det bara kvinnorna som i vardagslag bär de för varje folkgrupp typiska dräkterna.
Äldre personer hade ingenting emot att bli fotograferade. Tvärtom så verkade det som om dom var mycket intresserade.
Lunchdags sista dagen på vår vandring. Vi har lånat eldstaden hos en vägbyggarfamilj. Deras dotter övervinner sin blyghet och poserar med en av bärarnas ryggsäckar.
Ny bro med den gamla i bakgrunden.
På det här hotellet skulle vi ha bott.
Men en läckande damm hade gjort hotellet obeboeligt och vår tunga packning som transporterats i förväg räddas här undan vattenmassorna.
Lite högre låg det här hotellet som räddade oss från en övernattning i det fria.
Lite bättre klass var det på hotellet i Dien Bien Phu.
Slaget vid Dien Bien Phu innebar slutet på det franska kolonialväldet.
Vår guide Nang på kullen där den intensiva slutstriden stod. Nang hade egen krigserfarenhet från kriget mot Kina på åttiotalet då han levde i djungeln under tre år och fick sova uppe i träden för att komma undan alla blodiglar.
Den långa trappan upp till segermonumentet.
Förutom krigsminnen fanns det en marknad med diverse sevärdheter i Dien Bien.
En glad vietnames som stolt visar sina välskötta täppa.
Linh planerar för kvällens middag som av en ren slump visade sig vara min födelsedag.
Här lämnar vi Vietnam för första gången, vidare in i Laos.
Efter knappt två veckor i Laos är det dags för Vietnam igen. En liten gränsflod är aldrig fel.
En mycket dramatisk situation. En grupp svenska turister har tagits som gisslan av en kvinnlig terrorist.
Kunde man tro men det var bara bussens kvinnliga ägare som av någon anledning bar ansiktsmask under den dagslånga bussresan. Trots att inga nerver behövde stillas så var det intressant att prova det vietnamasiska kaffet som visade stora likheter med vanlig tjära.
Stolt ägare till vårt hotell i Cua Lo.
Cua Lo är en badort för vietnameser och som västerlänningar väckte vi en hel del intresse.
Under högsäsong är stranden packad med vietnameser men den här tiden passar sig stranden bäst för stilla meditation.
Dom flesta hotell och restauranter är öppna och eftersom maten är både billig och bra så finns ingen anledning att inte äta.
Vietnam har flera miljoner katoliker och några hundra tusen protestanter och fem veckor före jul har man redan börjat förbereda julfirandet.
Av Vietnams nittio miljoner invånare är tre miljoner medlemmar i det kommunistiska partiet. Om det är ett krav för att bli utsedd till årets arbetare är oklart men säkert underlättar det som vid tillsättning av de flesta smörjobb.
Femton kilometer från Cua Lo ligger Vinh, en stad med cirka etthundratusen invånare.
Något förbud mot reklam verkar inte råda.
Här skall någonting byggas, oklart vad.
Blue-collar workers tjänar ungefär hälften av vad poliser och andra jämförbara myndighetspersoner tjänar men för dom är lönen bara grädde på moset.
I en stad av Vinhs storlek brukar man inte lägga märke till främmande människor men här var många uppriktigt förvånade.
Men dom allra flesta var bara glada och aldrig någonsin tidigare har jag under en och samma dag hälsat på så många människor.
Här verkar det vara något stort på gång.
Invigningen av det nya varuhuset Big C.
Hanois järnvägsstation klockan halv fem på morgonen.
Vårt hotell i den gamla delen av Hanoi.
Eftersom vi bodde mitt i smeten var det bara att kasta sig över shoppingen.
Allt lämpade sig inte att ta hem till Sverige.
Bilar, mopeder, rickshaws, fotgängare i en skön blandning. Det här ser enkelt ut när det bara är vietnameser inblandade men för att en västerlänning skall överleva här måste han strikt hålla sig till grundregeln, Walk slowly never turn back.
Japaner, japaner, japaner.
Det verkar som KFC är större än MacDonalds här i Vietnam, kanske är det tillgången på kycklingar som ligger bakom.
Hoan Kiem, en av många små insjöar i Hanoi.
Vill du träffa västerlänningar så skall du gå hit.
Vietnam påminner en hel del om Norge både till storlek och form. Det som skiljer är antalet invånare, Vietnam har tjugo gånger så många invånare som Norge.
| 
