Det tar fem och en halv timma att flyga från Paris till Malis huvudstad Bamako och när jag landar vid tiotiden på kvällen är det trettiosex grader varmt. Det är vad dom kallar cold season. Fortfarande återstår det en månad tills hot season börjar.
Mer än tio procent av Malis tolv miljoner invånare bor i huvudstaden vars gamla och nya del förenas genom två broar över Niger.
En tredje bro planeras och skall byggas med kinesernas hjälp men till dess är det en kaotisk trafiksituation med stillastående trafik under stora delar av dygnet.
Ute på vägarna är trafiken gles och där flyter det på bra. Inte för alla dock.
Det finns många musikfestivaler i Mali. Festival au Niger i Segou är tillsammans med Desert Festival den som är mest känd i väst.
Att sitta på Nigers strand och se artisterna uppträda på den flytande scenen är en känsla som tilltalar min musikaliska ådra. Assan Kida heter den här sångerskan.
Baba Salah heter den här sångaren och gitarrvirtuosen från Gao i östra Mali.
Den stora publikfavoriten var Baba Maal som kommer från grannlandet Senegal. Artisterna kan du se på youtube om du klickar på länkar och tittar på mina filmer på youtube.
Mosken i Djenne, ett av Malis fyra världsarv. Mosken byggd av lera blandad med ris uppfördes 1906-07 och är den tredje mosken på platsen, den första uppfördes redan i mitten av tolvhundratalet.
Varje år måste mosken underhållas efter regnen som påverkar moskens fasad. Arbetena utförs numera i Unescos regi efter att tidigare ha skötts av invånarna i Djenne men dagens ungdom påverkas av den moderna civilisationen och har litet intresse av ideellt arbete.
Moskens tak bärs upp av nittio pelare och man upplever inte att det finns ett stort kyrkorum. Den rymmer tre tusen personer och predikan förmedlas numer genom högtalare. Som ickemuslim kan man komma in i mosken före åtta på morgonen mot en ersättning motsvarande femton cocacola.
Varje måndag är det marknad på platsen framför mosken och så har det varit varje måndag i åttahundra år. På femtonhundratalet utvecklades Djenne till ett stort handelscentrum där handelsmän från Sahara och Västafrika möttes.
Folk åker långväga för att komma till marknaden, en del ända från Bamako, femtiofem mil från Djenne
På väg till byn där vi skall bo några dagar möter vi folk som är på väg till marknaden.
Mali består till hälften av ren öken, Sahara, och hälften busköken, Sahel, så eldning med ved som är det enda alternativet på landsbygden är ett stort problem för miljön i flera avseenden. Det här vedlasset skall säljas på marknaden i Djenne.
I byn skall vi bo i ett campement men på grund av värmen finner vi det behagligare att bo i tält på campementets tak.
Därifrån har vi utmärkt utsikt över bybrunnen som till min oerhörda förvåning inte har bekostats av SIDA.
I byn samsas tre olika folkgrupper. Bambara som är jordbrukare och utgör femtio procent av Malis befolkning.
Fulani som finns i hela södra Sahara och som är nomadiserande boskapsskötare men som blir alltmer bofasta. Kvinnorna är lätt igenkännliga genom sina läpptatueringar som i den här byn utförs av bysmedens hustru som dessutom fungerar som barnmorska.
Den tredje folkgruppen i byn är Bozo som livnär sig på fiske.
En bild från byskolan där det syns vem som är idolen, kanske hela Malis idol.
Det är definitivt inga problem att få tvätten torr i Mali. Där tror jag att både torktumlare och torkskåp ligger i lä.
Hyddor vid Bani river. Dom används av byns fiskare under fiskeperioderna.
Dogonbyn Songo som ligger på platån i Dogon country.
Här är det männen som väver.
Det är svårt att få se vilda djur i Mali men här verkar det bo en man som lyckats komma dom riktigt nära.
Vart fjärde år har man en stor ritual på den här platsen då alla pojkar i trakten som har åldern inne omskärs.
Genom den här ravinen kommer man ner från platån till slättlandet där byarna ligger som ett radband vid foten av den hundra meter höga klippan, Bandiagara escarpment.
På 700-talet eKr lämnade fyra män och fyra kvinnor från malinkefolket i västra Mali sin stam för att finna nytt land. Dom kallades yngre broder, dogon, och efter tre hundra år hade deras ättlingar kommit hit. Det som idag kallas Dogon country och är ett av Malis fyra världsarv.
När dogonfolket kom till platsen fanns här redan ett folk som hette Tellem. Dom var mycket småväxta och bodde i grottor på klippväggen. Trots att dom kom bra överens med dogon lämnade dom platsen och drog österut. Enligt legenden bosatte dom sig i Kongo där dom kallades pygmeer.
Mycket kring tellemfolket är oförklarliga mysterier. Hur tog man sig till och från dessa grottor tex.
För tusen år sedan byggdes dessa boningar vid foten av klippan av dom första dogon. Idag är dom obebodda men fortfarande intakta.
Den här tiden på året odlar man framför allt lök, men även tomater som den här mannen vattnar genom att bära vatten i kalebasser.
Dogonpojkar som betraktar oss nyfiket efter att ha bjudit oss på tomater.
Lökodling med Bandiagaraplatån i bakgrunden.
En typisk dogonby. Skillnaden mot den allra första bosättningen är inte stor.
Nittio procent av Malis befolkning sägs vara muslimer och dogon räknas väl in där trots att dom har sina egna ritualer som är mytiska och svårförståeliga för utomstående.
Dogonfolket, idag 350 tusen personer, har inget gemensamt språk utan består av dialekter där man förstår vad dom närmaste byarna talar. Lite som det var i Sverige förr i tiden när varje socken hade sin egen dialekt.
Dogon har inga klockor och räknar inte tiden, deras vecka är fem dagar lång. Vilken veckodag det är kopplas till deras marknadsdagar.
The Dogon Mask Dance i byn Tereli har gamla traditioner och är vida känt.
Uttrycksfulla masker som föreställer både människor och djur.
Den här masken föreställer en fulanikvinna.
Styltdansarna vilar sig före nästa dans.
Dom mörkklädda männen är äldre dansare vars uppgift numera är att kommentera och bedöma dagens dansare.
Åldermannen verkar nöjd med dagens föreställning.
Fulanikvinnorna är medvetna om sitt värde som fotoobjekt och vill ha betalt innan man får fotografera dom. Jag fotograferade den här kvinnan och skrev ut bilden på min bärbara fotoskrivare.
Då utbröt ett mindre kaos och alla skulle ha ett eget foto och då var det inte frågan om jag skulle betala utan hade dom haft pengar så hade dom nog gärna betalat för ett foto.
Den här flickan fick ett eget foto tack vare sin imponerande läpptatuering.
Men att ge alla ett varsitt foto blev alltför omfattande så dom övriga fick nöja sig med ett gruppfoto. På bilden ser man tydligt vem som fick ett eget foto.
Numera är fulani bofasta på slättlandet där dom bla sköter dogonfolkets kreatur. I bakgrunden en dogonby.
Dogonkvinnor bär vatten uppför berget, en imponerande prestation med tanke på att temperaturen överstiger fyrtio grader i skuggan, här i solen säkert över femtio grader.
Efter fyra dagars vandring längs Bandiagaraklippans fot lämnar vi Dogon country genom den här ravinen.
Hamnen i Mopti, Afrikas största inlandshamn. Där skall vi börja vår tre dagar långa resa på Niger för att komma till Timbuktu. Niger har sin källa i Guinea, inte långt från Atlanten men rinner mot Sahara för att efter 4200 kilometer rinna ut i Atlanten i Nigeria.
Som så ofta i Afrika, hårt fysiskt arbete.
Det finns många fiskare på floden och här samarbetar flera för att stänga inne fisken....
...och kasta sina nät i en samordnad aktion.
Verkar vara kul att se lite blekansikten på floden. Det händer nog inte varje dag.
Övervägande delen av Malis befolkning bor längs Niger och det finns något att se hela tiden.
Hälften av Malis befolkning är under femton år så det är ofrånkomligt att många måste börja arbeta i tidig ålder.
Skepparen som också är kock på båten.
Färsk fisk köper vi direkt av fiskarna på floden.
Dom här fiskarna köpte vi av den här pojken och hans far och så här glad blev han när han fick syn på mig.
Sådana båtar, pinasse, finns det många på Niger.
Här är vår båt, komplett med flytvästar. Kanske den enda båten på hela Niger med flytvästar. Ett krav från sjöfartsverket för att man skall få tillstånd att transportera svenska passagerare. Här har vi lagt till för att besöka en skola.
På skolan lämnar vi den obligatoriska fotbollen och lite skrivmaterial och då blev några glada.
Här breder floden ut sig till ett innanhav trots att det är lågvatten sex månader efter att regnperioden upphörde.
En bild från Ali Farka Toures hemby Niafunke, några mil från Timbuktu. Hans skiva Talking Timbuktu från 1994 tillsammans med Ry Cooder blev början på malimusikens framgångar i väst.
Flodhästar finns det i den här delen av Niger.
Men inga krokodiler för då hade vi nog inte kunnat slå upp våra tält så här nära vattnet.
En knapp mil från Niger ligger det mytomspunna Timbuktu och för mig var det dags att se den stad som jag i drygt femtio år haft på min lista på platser jag borde se.
Timbuktu anlades på tusentalet och fick sitt namn efter kvinnan, Bouctou, som fann den här källan, tin på tuareg.
Ibn Batuta, berber från Marocko, ansedd som den störste resenären före Columbus, var den förste som återvände från Timbuktu och bidrog kanske till att sprida myten om de enorma rikedomar som fanns där.
Det dröjde länge innan någon vit, ickemuslim återvände levande från Timbuktu.
Djingareibermosken besökte jag på en lördag. Det var tur att jag inte var där fredagen efter, då utbröt ett stort kaos utanför mosken och tjugosex människor trampades ihjäl och fler skadades.
Timbuktu utvecklades till ett stort handelscentrum på femtonhundratalet och man handlade med salt från Sahara och guld från Guinea. Guld och salt hade samma kilopris så det var enkelt att komma överens. Timbuktu är också klassat som världsarv.
Där Timbuktu slutar börjar Sahara som inte är någon vanlig sandlåda utan som efter en tid av lugn åter har blivit ett område man inte bör åka. Detta efter att tuaregrebellerna har återupptagit sina aktiviteter med främst kidnappning av västerlänningar för att begära höga lösensummor. Det har inneburit att Dakarrallyt har flyttats till Sydamerika och Desert festival från Essakane, sextio kilometer från Timbuktu till strax utanför stadsgränsen.
På dom här dromedarerna, en puckel, skall vi rida ut i öknen för att övernatta i ett tuaregläger. För dromedarerna, som brukar ingå i saltkaravaner på etthundrafemtio dromedarer och vara ute i mer än en månad, är det rena semestern att under några timmar bära turister som dessutom är lättare än saltsäckarna.
För att få några bra bilder använder jag samma taktik som med fulani. Ett foto...
...en utskriven bild och jag gjorde mig beredd att ordna kön. Men tyvärr, dom här kvinnorna var alldeles för blyga för att begära ett eget foto.
.. och att sova i det fria under stjärnhimlen är en upplevelse. Men helt kan jag inte koncentrera mig på stjärnhimlen. Kommer jag att bli kidnappad och i så fall, vem betalar lösensumman. Måste jag låna upp beloppet själv och vilken ränta skall jag då välja, fast eller rörlig.
Platsen skulle vara skorpionfri men det visade sig inte stämma. Tur att jag inte fick reda på det innan jag lade mig för då hade jag varit en upplevelse fattigare.
Från Timbuktu med flyg till Bamako.
Fyra timmar söder om Bamako ligger den här byn där många av invånarna är Griots, musiker som gör Mali känt i hela världen bland musikintresserade.
En utomordenligt trivsam by med coola, avslappnade invånare.
I dom här hyddorna bodde vi. Det ser också väldigt trivsamt ut men eftersom Harmattan, den nord-sydliga vinden från Sahara, hade påbörjat hot season och temperaturen översteg fyrtio grader fick vi vänta tills det blev mörkt innan den riktiga mysigheten infann sig. Även det med viss reservation eftersom det säkert var över trettio grader i hyddan.
Kanske det här är nästa stjärna från byn.
Några av kvinnorna i byn utför en sång- och dansföreställning innan vi lämnar den.
Ett guldgrävarfält inte långt från gränsen till Guinea. För hand gräver guldletarna sig tio meter ner i gropar som är mindre än en meter i diameter. Groparna förbinder man med gångar, dels för guldletning men även för att få syre. Ett till synes omänskligt hårt arbete vars betalning är det guld man hittar och som måste delas med den som äger rättigheterna.
Just idag var det deras lediga dag och vi fick besöka dom i guldgrävarbyn, byggd av grenar och svart plast.
De här guldkornen är värda ungefär ett tusen kronor.
Det här är ingen clown utan en man som har förberett sig för kvällen genom att ta på sin ölmössa, en lyxigare variant. Om flugorna blir för närgånga så rör man på huvudet så skräms dom iväg av den roterande ölmössan.
The recycling market i Bamako. Hit kör man allsköns skrot från Europa som malineserna bearbetar.
Det är imponerande hur många olika nyttoredskap dom tillverkar med enkla metoder.
Skrot som inte går att använda skickas vidare till Japan där det används vid biltillverkning. Undra på att det blir problem.
Mali är nästan tre gånger så stort som Sverige och har något fler invånare. Deras mest kände idrottsman är förmodligen Keita som spelar i Barcelona.
| 
