Indien Pushkar

På väg till marknaden.

Kameler, kameler, kameler.

I månadsskiftet okt-nov anordnas Pushkar Camel Fair med 30000 kameler och 200000 besökare.

Pushkar är en liten stad på ca 15000 invånare i ökenstaten Rajasthan och som under åtta dagar växer mer än tiofalt.

Lite oväntat är många kameler goda skådespelare. Här har vi en som spelar döende svanen.

Man behöver inte glida omkring nercabbat för att glänsa, det går lika bra med en just kamel.

Hatt couture

En kamel kan kosta allt från tio till femtio tusen kronor så ägaren till den här hjorden är en förmögen man.

Det är en fantastisk färgprakt kvinnorna i Indien, och då främst i Rajasthan visar upp.

Många kameler på marknaden hävdade sig bra när det gällde att vara färggrannast.

Den här kamelen vann tävlingen där man utsåg marknadens mest färggranna kamel.

Oranga gubbar skall man inte fotografera. Kostar pengar. Det är inte mjölk dom har i hinken.

Tatueringar kan också vara snyggt om man vill sticka ut lite.

Mönsterklippning är också snyggt.

Min kamelförare kollar om kusten är klar.

Här lyckades jag faktiskt finta bort en orange gubbe, som för övrigt var gul, när jag fotograferade min kamelförare och hade oranga gubben anat att han kom med på samma foto hade han direkt kommit med sin lilla hink.

Två mörka ögon.

Ett mörkt öga.

Det fanns inte bara kameler på marknaden utan det fanns också flera tusen hästar.

Hade det funnits en skönhetstävling för hästar hade nog den här legat bra till om han hade fått ordning på svansen.

Några zigenarflickor som ville att jag skulle fotografera dom. Det skulle innebära tur. Sedan jag fotograferat dom visade det sig vem som hade tur. Efter lite förhandlingar lyckades jag reducera deras tur med 75 procent.

Pushkar camel fair är inte bara en kreatursmarknad utan också en stor religiös högtid där tusentals hinduer samlas och förrättar dop i den heliga sjön som räknas till en av de heligaste platserna i Indien.

Om man låter sig färgas eller ta emot blommor som man blir erbjuden innebär det att man har samtyckt till dop och då avkrävs man på pengar, 100 till 200 euro.

Man hade också en tävling om vem som hade den mest imponerande mustaschen och den här mannen var det som vann den tävlingen.

En annan av deltagarna.

Allt som brukar finnas på en stor marknad fanns även här. Den här lilla lindanserskan gjorde stor succe och henne kan du se mer av om du länkar till youtube.

Det här är en av de helt otroliga saker som man kan se i Indien. Med en järnstång mot sin bara hals, utan mellanlägg, stöter hon gång på gång tills stången viker sig. Det kan du också se på youtube.

Trollkarlar, eller illusionister, fanns det också.

Trots att det är spännande är det svårt att sitta helt stilla.

Och dansöser.

Och eldslukare.

Marknadsområdet är enormt stort och att hitta här efter mörkrets inbrott är inte lätt och trots att jag förirrade mig och blev en timma sen....

...till vår mötesplats så väntade både min kamel och kamelförare troget på mig.

På väg hemåt.

Efter tre dagar i Pushkar var det dags att fortsätta vidare till Bandhavgarh. Fyra timmar med bil till Jaipur, Rajasthans huvudstad, där motorvägen när vi närmade oss staden var den mest trafikfarliga med traktorer som körde mot trafiken och kor som hade lagt sig i fel fil.

Så här skall det se ut.

Till Jaipur kom jag tre timmar inte tåget skulle gå och att vänta på stationen tyckte inte min chaufför var någon bra ide, mina luktorgan riskerade att slås ut helt.

Här tyckte han att jag skulle vänta.

Efter femton timmar på nattåget närmade jag mig Katni där en chaufför väntade och skjutsade mig i fem timmar på dåliga vägar innan jag var framme i Bandhavgarh.

För tio år sedan fanns det ungefär 3500 tigrar i vilt tillstånd i Indien, idag uppskattar man att det finns 1500 stycken. För att rädda beståndet driver man i många parker Tiger project. Bandhavgarh är en av de parker där man lyckats bäst och där det anses vara lättast att se tigrar i vilt tillstånd.

Några garantier finns inte och efter att jag träffat många som inte sett någon tiger efter att ha varit ute både tre och fyra gånger började jag att känna mig lite modstulen. Tio timmar i bil och femton timmar på tåg vill man ju inte skall vara helt förgäves.

I hela Bandhavgarh finns åttio tigrar som rör sig inom olika revir. Det revir som turisterna får röra sig i består av tio tigerhonor och två tigerungar. Två hannar som är arton månader och ser inte direkt ut som ungar utan är större än honorna som finns i reviret. Min första tur gick på eftermiddagen då parken är öppen mellan 14.30 och 17.30. Ganska omgående får vi syn på de djur som tigrarna livnär sig på, hjortar som genom sin snabbhet inte är så lätta att fånga och vildsvin som försvarar sig så effektivt att tigrarna ofta misslyckas i sin jakt på föda.

Ett färskt tigerspår och spänningen stiger men eftersom aporna inte skriker ut sina varningsrop så är vi inte alldeles i närheten av tigern

Efter att ha åkt runt på de små vägarna i två timmar och är på väg ut ur parken då vi plötsligt får syn en tigerhona. Att se en tiger i vilt tillstånd är faktiskt en magisk känsla och tigerhonan är mycket större och mer imponerande i verkligheten än vad jag hade föreställt mig.

På morgnarna är parken öppen mellan 6.30 och 10.30 och det är då man har möjlighet att se tiger från elefantryggen. Elefanter och skötare ger sig ut på morgonen för att lokalisera någon tiger som lagt sig för att vila och det brukar dom göra när det börjar bli ljust.

Vid niotiden samlas man vid Center Point där man får ett turordningsnummer. Första dagen fick jag nummer sex men efter fyra elefantturer så gick tigern iväg och då hade jag bara en dag kvar för att förverkliga en av mina pojkdrömmar. Andra dagen fick jag nummer tio och efter nummer två så gick de båda unga tigrarna iväg och de flesta åkte vidare men min chaufför var envis och väntade vidare och en stund senare hittade elefantförarna dom på nytt och då var jag först i kön och fick se dom imponerande unga hannarna på tio meters avstånd.

Här har man planterat mangoträd som skyddas av riktiga murverk.

Världsarvsstaden Khajuraho.

Känd genom sina mängder av erotiska skulpturer.

Kingfisher är inte bara en ölsort som man tror på SAS utan även ett av Indiens största flygbolag och som jag flög med till Varanasi.

Mother Ganga vaknar.

Minst en gång under sin livstid skall varje hindu doppa sig i floden Ganges.

Indien rymmer många stora gåtor, en av dom största är hur man kan tvätta kläder och få dom rena i detta allt annat än rena vatten.

Men det är klart, duger det till tandborstning så skall det väl duga till att tvätta i.

Här sker likbränningen som utförs på kvällstid. Bränningen sker på fyra olika nivåer, den lägsta kasten bränns närmast floden, den högsta längst upp.

Likbränning sker efter bestämda ritualer och för människor som dött i unga år använder man ljus ved, för gamla människor mörk ved. Vedsort köper man allt efter som man har råd. Är man riktigt rik eldar man med sandel wood.

Här köper man veden. Mängden anpassas till storleken på den kropp som skall brännas.

Trött

Religiös ceremoni vid Ganges.

I Sarnath utanför Varanasi stod buddismens vagga om man vågar lita på den här tavlan.

Stupa från 1200-talet

Tur att man bara är passagerare. Dom västerlänningar som klarar av att köra i en indisk storstad kan man nog räkna på ena handens fingrar.

Hur skall jag nu ta mig hem.

Lord Shiva utanför Hotel de Marks i Delhi.

Indien är drygt sju gånger så stort som Sverige men har 120 gånger så många invånare. Idrottsligt finns inte mycket gemensamt. Cricket är Indiens bästa gren och där har vi lika lite att hämta som Indien har i längdskidåkning.