Två timmar från Arusha ligger den lilla parken Lake Manyara som är mest känd för sina trädklättrande lejon men för att få syn på dom när dom befinner sig uppe i träden måste man minst vara i Klumklass. Däremot finns det många andra djur som är lätta att få syn på.
Även om det är folk från Sverige på besök så behöver man inte stå i givakt hela tiden.
Babianer, babianer, babianer.
Ngorongoro var för några miljoner år sedan en vulkan som kollapsade och är idag en savann som utgör hemvist för 25-30000 däggdjur och ett hundratal fågelarter.
Kanten på kratern ligger på 2300 meters höjd och 600 meter längre ned ligger den stora grässlätten dit man tar sig på knaggliga vägar.
Det som imponerar är dom stora hjordarna, däremot är det svårt att komma riktigt nära djuren pga att man måste följa de vägar som finns.
Eland, den största antilopen kan väga upp till 900 kilo.
Dags att äta lunchpaketet.
Man ser fler trafikolyckor i Afrika på en vecka än man gör hemma i Sverige på tio år.
Det krävs riktiga sandaler om man skall gå på marknad.
Tre timmar längs dåliga vägar skall vi åka för att komma ut i maasailand. Efter en timma möter vi den här jeepen och då får vi reda på att vi har helt fel fordon för att komma fram på dom här vägarna.
Efter en snabb besiktning av vägen så är det bara att instämma.
Vi tar våra dagryggsäckar och börjar vandra mot maasailand. En jeep skall hämta resten av packningen och förenas med oss senare.
Tre timmar får vi gå mot ett okänt mål innan vi får lift med en lastbil. Tur att det finns lite djur längs vägen som håller humöret uppe.
Det är svårt att komma så långt ut i ödemarken att man inte kan köpa en cocacola och tur är väl det.
En timma före solnedgången kommer åsnorna fram dit vi skall slå läger första natten.
En halvtimma senare kommer utrustningen och vi kan andas ut.
Den här kvinnan som intresserat tittade på när vi reste våra tält verkade helt obesvärad av alla flugor som kröp på hennes ansikte.
Bland ursprungsbefolkning verkar öronen vara det man satsar på om man vill bli vacker.
En maasai som driver sin hjord mot byn innan mörkret faller.
Det var en upplevelse att möta den här maasaien, den ende som inte krävde pengar för att bli fotograferad. Jag tror knappt att han visste vad en kamera var och att det var han som syntes på skärmen förstod han inte alls.
Åtta, nio timmars vandring i fyrtio graders värme och tio kilos packning, med avbrott för att äta ett litet lunchpaket tog hårt på krafterna.
Lite piggade det upp när vi såg några djur efter vägen.
Eller som här när några maasaier visade oss sina höga hopp. Mot betalning förstås.
Här passerade vi en större maasaiby där det var marknad varje söndag och där det tom fanns hotell.
Och restauranter. I dom här hyddorna sitter man för att komma undan solen när man intar sin förtäring.
Även åsnor kan bli trötta.
Kockarna var väldigt duktiga och lagade lika god mat i ljus som i mörker. Här har det gått 11-12 timmar sedan vi åt frukost och då vill man ha något extra gott.
Vulkanen Ol Donyo Longai, Guds berg, dit skall vi gå idag.
Det är ett pastoralt landskap vi vandrar i med kor, getter,färggranna maasaier och bomas som deras inhägnade byar kallas.
En maasaiherde som har fäst korkar i sina öron så att dom skall få det rätta stuket.
Vår guide Hamisi och den lilla maasaiherden.
Här pågår hårda förhandlingar innan jag får lov att ta ett foto.
Här har jag bildbevis på att giraffer är smartare än människor. Medan vi stressar på i stekande sol så har girafferna sökt sig in i skuggan där dom står och tar det lugnt.
Lavaström från utbrottet våren 2006. Myndigheterna har kontroll på vulkanen och innan utbrottet fick alla maasaier som bodde i närheten flytta till säkrare områden.
Här slår vi läger vid foten av vulkanen. På natten bröt ett våldsamt oväder ut och när vattnet bildade en flod i rännan efter lavaströmmen trodde jag nästan att det var ett vulkanutbrott som orsakade det våldsamma dånet.
Några giraffer kollar att allt går rätt till när vi slår läger. Deras förtroende för oss är väl inte så stort efter att dom har studerat våra förehavanden under dagen.
Vid målgången, efter fyra dygn ute på savannen, väntade den här kranskullan som dagen till ära hade klätt upp sig ordentligt.
Efter en vecka med djur och natur var det dags att ta sig an Kilimanjaro och då är det en del att tänka på, bland annat det här.
Vårt team bestod av tjugosex bärare, fem guider och en kock. Här fördelar dom packningen så att ingen skall bära mer än tjugo kilo vilket kontrolleras vid invägningen som alla måste göra innan dom får ge sig iväg.
Fem klimatzoner passerar man innan man har nått toppen. Första dagen går man i regnskog.
Första tältnatten i regnskogen på 3000 meters höjd.
Andra dagen vandrade vi i ett hedlandskap på väg mot Shiraplatån på 3800 meters höjd och tanken var att den afrikanska solen skulle värma våra frusna själar medan vi blickade framåt och uppåt mot ett evigt snötäckt Kilimanjaro. Men det blir inte alltid som man tänkt sig utan en mjölkvit, råkall dimma blev vår följeslagare.
Andra natten övernattade vi på Shiraplatån och där var vi i gott sällskap. Ungefär fyra grupper var på väg upp mot toppen längs Machame Route samtidigt med oss och eftersom varje grupp bestod av ca femtio personer så blev det många tält.
Här är det dags för en kort rast med vår eviga följeslagare som effektfull fond.
Vår huvudguide Isak visar sitt fighting face. Sju års erfarenhet varvad med utbildning krävs det för att få bli huvudguide.
Det finns många campingplatser ute i världen. Den här, Barafu, ligger 1300 höjdmeter från Uhuru Peak 5895 möh. Här trivdes jag så bra att jag bestämde mig för att stanna.
Skojar bara, den verkliga anledningen kan du läsa om under reseberättelser. Eftersom det var första gången som solen visade sig så var det ett bra tillfälle att torka allt som var blött.
Sex dygn på Kilimanjaro är ett bra tillfälle att spara helskägg.
Från Moshi vid foten av Kilimanjaro till Bagamoyo vid Indiska oceanen åkte vi buss i åtta timmar. Från busstationen i Dar es Salaam, där vi bytte buss, kan man åka till många platser i Afrika med exotiskt klingande namn.
På det här trevliga bungalowhotellet bodde vi i Bagamoyo.
Det är en allmän uppfattning att färgade har större känsla för rytm än vad vita har. Mycket möjligt, under alla förhållanden var det en upplevelse att njuta av den dans och musik som den här gruppen visade under en privat föreställning på Travellers Lodge.
Bagamoyo har ambitioner att hamna på världsarvslistan och för att stödja dom i deras ansträngningar har SIDA satsat pengar i en del projekt, bla har man bekostat beläggning av den här gatan, den enda som var belagd för övrigt.
Det tyska residenset. Bagamoyo var huvudstad i Tyska Östafrika fram till 1892 då man flyttade huvudstaden och grundade Dar es Salaam.
Inte så smickrande för tyskarna men deras inställning till ursprungsbefolkning skiljde sig nog inte nämnvärt från vad vita i allmänhet hade.
Det här charmtrollet påminde mycket om bushmenfolket i Namibia, både till utseende och sätt. I likhet med dom pratade hon oavbrutet.
Här står vi på stranden och väntar på att vågorna skall lägga sig så att vi kan börja vår färd mot Zanzibar. Under tiden kan vi njuta av den här vackra soluppgången.
Dhow, en typ av fiskebåt, som vi skall åka med. På grund av dom höga vågorna kunde vi inte åka på natten som var meningen utan nu får vi färdas under den brännande ekvatorsolen de sex timmar det tar att komma till Stone Town på Zanzibar.
Skepparen ger klartecken, klartecken till vad? Eller om det är tummen upp.
Här i Stone Town föddes Freddie Mercury och här bodde han tills han som sjuåring flyttade med sina föräldrar till Bombay. Sjutton år gammal flyttade han till England där han avled 1991, 45 år gammal.
Zanzibar är känt som kryddön och att gå på spicy tour är ett måste om man vill få en uppfattning om de hundratals kryddor som växer på ön.
Skräcken för fågelinfluensa har inte nått hit.
Det finns många fina stränder och mycket bra snorkling på Zanzibar.
I närheten av vårt bungalowhotell fanns en stor by med strängt muslimsk befolkning och för att inte provocera nöjde jag mig med att fotografera några kor. Dom hade inget att invända.
Sista dagen tillbringade jag i Dar es Salaam men inte ens där kom jag undan. Måste man åka till månen för att slippa eländet.
Det finns en del spektakulära byggnader i Dar som tanzanierna själva säger.
I Dar finns östafrikas största fiskemarknad.
Och fiskar som jag inte ens visste att dom fanns.
En cykel kan man använda till mycket, slipa knivar på fiskemarknaden tex.
Tanzania är dubbelt så stort som Sverige, drygt, och har fyra gånger så många invånare. Deras BNP/inv är 1/100del av Sveriges. Att göra några idrottsliga jämförelser är svårt men säkert har dom väl några hundra långdistanslöpare av hyfsad klass.
| 
